Frihet
Jag kan inte klaga lika mycket längre känns det som. Jag har den ljusaste tiden på länge. Tänker tillbaka på innan jag flyttade hit. Det var så mörkt. Mådde sämre än någonsin. Känns som ett annat liv. Var så nära på att ge upp. 4 månader har snart gått, vilket känns helt fel. Vilket inte känns alls om jag egentigen inte tänker efter. Väntar bara på första steget. Flytten är så jävla nära nu. Det kommer bli så jävla bra. Sommarlovet är också nära, vilket jag tror att jag behöver mer än någonsin. Behöver en helg, en vecka, något, borta, ensam, instängd, inget internet, ingen telefon, ingenting. Tystnad.
I det så kallade "paradiset" kunde det gå dagar utan att jag talade med en enda människa. Och det är egentligen rätt sjukt när man tänker efter. Men det behövs ibland. Inte ett enda ord sagt. Kan tänka mig att just därför, så är jag inte lika sällskapssjuk längre, mycket tystare bland folk, har aldrig något att berätta. Tänker i alla fall göra ändring de dagar jag har kvar på månaden innan flytten. Det kommer märkas. Längtan efter frihet är fortfarande störst.
To kill a Mockingbird
Snedsteg bakåt
#Tumblr - http://960127.tumblr.com
Misslyckandet
Tidsuppfattningen
För kanske två veckor sen skrev jag ett inlägg om att jag bestämt mig för att göra allt och sedan ångrat mig. Det var inte alls vad jag ville och allt det där. Jag förstår inte hur tiden kan ha en sån stor effekt på oss människor. Två ynka små veckor har fått mig att inse att det är precis vad jag vill. Jag ger det även en chans. Jag har aldrig gjort såhär förut. Jag har alltid backat ur. Alltid. Men det känns rätt. Det är inte alls fel. Varför trodde jag att det var fel? Det här får mig att bygga höga murar av självsäkerhet. Det här får mig att må bra. Jag är glad, jag mår bra, jag har det bra, för första gången på länge. Under en längre period då vill säga. Det är ett års skillnad på min vardag. Jag hinner inte ens tänka klart. Jag hinner inte ens stanna upp och se vad jag egentligen gjort. Men frågan är egentligen, varför ska jag göra det? Varför ska jag tänka tillbaka på något och sedan må dåligt över något jag inte kan ändra på? Allting blir fel då. Jag kan inte ändra på något jag gjorde igår, för en timme sen, den senaste minuten. Jag måste se framåt. Jag har längtan över att se vad detta kommer utvecklas till. Hur det kommer blomma fram under denna våren. Jag har funnit hoppet.
Väntan på framgång
Alltså, jag har så mycket att skriva egentligen. Men jag vet att jag kommer ångra det. Idag har jag haft blandade känslor. På senaste tiden har jag vart väldigt glad. Förutom småirriterad. Men, idag, idag var jag arg och trött. Trött på det mesta som sker runt omkring mig just nu. Jag vill att något nytt ska hända. Något helt nytt. Jag vill känna djupets botten, solens strålar och vinden högt bland molnen. Jag vill känna ruset mitt på dansgolvet under en fullsatt lokalfest. Jag vill känna glädjen av kärlek. Jag vill känna min egna styrka av att kunna ta hand om mig själv. Jag vill ta mig ur detta livet och lägga det bakom mig. Börja om på nytt. Inte med nya människor. Men på ett helt nytt sätt. Men mer tänker jag inte skriva om det. Jag vill bara visa vad jag egentligen kan. Vad jag egentligen vill och vad jag egentligen borde göra. Men något drar mig tillbaka. Steg för steg helt enkelt. Snart kommer flytten i alla fall. Snart börjar det hela som jag längtat efter så länge. Som ska ta mig fram.
Felet i det hela
Saknade fick mig att säga att jag skulle göra allt nu. Allt för att uppnå lyckan på samma vis. Hade för lång tid att tänka, känna och inse. Detta är inte vad jag vill. Det kändes fel. Känns fel. Hoppas på att försvinna en stund. Lutar mig tillbaka för att lyckas se vad jag uppnåt. Ser ingen skillnad. Tillbaka på ruta ett ännu en gång. Skrattar åt mig själv, säger förlåt till någon som inte förstår. Bygger höghus av osäkerhet, river ned dom med ilska. Går baklänges in i en värld jag sakta försökt glömma. Släcker lampan och drar igen vid fönstret så inte solen kan nå mig. En mörk värld, nerkrupen i sängen med huvudet under täcket. Tankar som flödar. Oklarheten som vill ta del av allt du någonsin kommer minnas. Dragningskraften får dig att sväva in i drömvärlden du själv byggt upp. Aldrig någonsin kommer jag låta någon ta del av min värld.
Jag idag
Musikens krafter
Det är nu, depp i flera dagar. Endast för att musiken varit iväg på en egen resa. Den är tillbaka nu. Bättre än någonsin förr. Fick mig genast att le och må bättre. Fick mig genast att minnas det bra jag en gång hade. Det fina som jag faktiskt är glad över att jag hade. Visst att det inte är allt för fint när det tar slut. Men att jag kan blicka tillbaka och tänka "Den tiden var jag så jävla lycklig, de människorna fick min värld att fyllas av kärlek." Hellre det än att jag skulle haft den mörkaste tiden i mitt liv just då. Jag är glad över vad jag haft, vad jag har och vad jag kommer att få. Man får sakna. Man får skrika, slå och gråta över vad man vill ha tillbaka. Man får känna. Man får vara avundsjuk och hata. Det är okej att stanna kvar i sängen en hel dag och försöka komma på vart man ska ta vägen. Du får gråta av lycka och göra glädjehopp ihop med ett glädjeskrik bland en hel drös människor. Det kommer alltid vara okej för dig att känna. Du är mänsklig. Du ska inte bry dig ett skit om vad andra tycker om din insida. Det är det enda unika du har. Jag förstår mig inte på människor som försöker ändra på andra. Jag har lärt känna många människor då jag vart omtyckt tills det inte längre passar, tills man inte duger eller behövs. Vilket är jävligt konstigt. Jag tror helt enkelt att det är så att vi människor tröttnar för snabbt. Sen saknar vi och när vi väl får tillbaka vad vi hade så gör man samma misstag om igen även om man lovat sig själv att inte göra det. Därför ska man ta vara på vad man har. Och vad man hade. För framtiden är obestämd. Allt kan hända, precis vad som helst. Ont och gott. Det sägs att man inte ska tänka tillbaka utan bara framåt. Jag tycker att det är bullshit. Utan minnen hade jag inte vart den jag är idag. Utan saknad, längtan och viljan, så hade jag inte vart den jag är idag. Jag både älskar och hatar mitt förflutna, men ändå så är det bra att ha det där och ta lärdom av. Ämnet var egentligen känslan. Men nu för tiden när jag börjat sakna alldeles för mycket. Nu när jag allt för ofta träffar de människor jag lagt åt sidan i minnet. Det är då jag ställer mig själv frågan om hur mycket jag är villig att offra för att få tillbaka det jag saknar som mest. Egentligen har jag ingen aning. Och detta blev lite för otydligt. För mycket i ett. Blandade tankar.
Arg på mig själv kanske
Egentligen har jag så mycket att skriva idag. Alldeles för mycket. Men jag tänker inte göra det. Jag tänker öppna upp min andra blogg och skriva där. För detta, det kommer bli för privat. Har insett hur mycket jag gått miste om de senaste åren och de senaste månaderna. Ta vara på tiden innan det är försent. Jag tänker satsa allt från och med nu.
JRamos - Hon
Hon stängde sig in och nyckeln slängde hon bort för hon ville aldrig känna så igen.
Hon gav upp och bytte sitt sinne, hjärta och själ mot rädsla, ångest och obehag.
Hon vågade aldrig drömma för drömmar är till för de som tror på en morgondag.
Hon fällde tårar som ingen hann se innan de försvann ner i ett bottenlöst hav.
Hon skar av sig sina vingar för hon kunde ändå inte flyga när vindarna stod still.
Goodnight Tuesday
När du inte vet vart du ska ta vägen
Känslor finns det för många av. Senaste veckan har det varit blandat. Så himla blandat. Jag har varit besviken, jag har saknat, jag har längtat, jag har skämts, jag har varit ledsen, glad, gråtfärdig, självsäker, lugn, osäker, men samtidigt haft den jävla "whateverkänslan" som jag hatar att ha. Dock fanns den där endast för att jag inte skulle bryta ihop bland mina vänner. Eller den finns alltid där. För jag bryter aldrig ihop. Jag går endast runt och bär på detta men inget händer. De har funnits där så länge att jag är van. Alldeles för van. Saknaden kommer dock försvinna, 3 dagar och ett halvår har gått, 8 dagar och planet stiger, 9-11 dagar och jag kommer ha ett leende på läpparna. Förhoppningsvis. Kanske inte. Så blandat. För många känslor. Längtan av att få ordning på allt, flytta, må bra, bli av med all skit. Bli av med det jag fortfarande flyr ifrån. Flyr, vilket ord. Ett sådant fegt ord. Ett sådant ord som får hela min existens att just nu rubbas. Alldeles för mycket nytt men på samma gång så mycket gammalt. Ordet stark får jag ofta höra. Vilket inte stämmer in alls. De säger att jag är stark och har gått igenom något de själva aldrig hade klarat av. Men jag är inte stark. Jag gör detta för min mammas skull och ingen annans. Inte min egna, inte mina vänners, endast för min mammas. Den dagen hon inte längre finns, då ger hjärtat upp direkt. Det lovar jag. Men tills dess är det strävan efter lycka som gäller. Det jag ska uppnå, det jag försöker uppnå, det jag vill uppnå. Men ibland är det svårt. Ibland funderar jag på "It's not a bad life, it's just a bad day." borde vara omvänt i mitt fall. Väldigt ofta. Eftersom att jag haft 2 dagar detta året. 2 dagar och inte mer. Tror inte det är normalt. Tror inte det är normalt alls. Förut hade jag så många mer. Ett tag, då varade det i 3 veckors tid. 3 veckor. Kan inte ens tänka mig det just nu. Hur det hade varit eller hur jag hade känt. Längtan är stor helt enkelt. Steg 1 tas om 2 månader. Kanske för lång tid kvar. Men tyvärr så går det inte göra något åt. Flytten sker 1 juni. Steg 1 sker 1 juni.
Love letters
I love technology, really.
I love that people can communicate in a blink of an eye across the world, that we can share images, view each other on cameras with just one button, make calls and send small text messages. I love how intertwined we have become with our world wide web. But, these forms of communication feel robotic, even reading an e-mail from a loved one looks emotionless when read through a monitor. I believe sometimes we need to step back and revert to a more traditional way/form or communicating so that we don’t forget how much more important the person sending these e-mails or messages are to us.
As a stubborn Bull, and as a person who holds on to old, comfortable and practical ways, I must say, I miss those sappy handwritten letters… Maybe it has to do with the human touch that I miss, the feel of the paper between my fingers, the texture of the pen or pencil used by the respondent, and possibly the fainted trail of their scent that lingered onto the envelope.
Where can you find an e-mail like that?
Good night Thursday
Flytten
Smålandsstenar - Anderstorp 2013
Nu när våren börjar komma och jag ligger här i en säng i Smålandsstenar och tittar ut på morgonsolen, då fylls hjärnan med minnen. Lite av de minnen jag pratade om igår. Det känns som att snart, inom en månad eller två, så kommer jag kunna dra på mig shortsen för första gången, köpa frukost påväg till skolan och ta en cigg från och med backen bakom Ica. Snabbt framme i helvetet jag aldrig tyckte om, men ändå bland de fina människorna jag höll hårt om hjärtat. Öppna skåpet, få en vind av doften av parfymen Can Can, hänga upp jackan snabbt och gå i rask fart till lektionen för att man redan är någon minut försenad. Året har gått alldeles för fort. Eller det går fort nu för tiden. Varje år tänker jag samma sak för av någon anledning känns det som att året jag har framför mig, inte alls kommer kunna mäta sig med åren jag redan haft. I år bor jag i Anderstorp. När jag tänker på det så blir jag nästan ledsen på grund av att jag vet hur ofta jag förra sommaren tog en kvällspromenad med en utav mina vänner. Fixade mig snabbt till en spontan fest. Gick en runda i samhället på dagen. Kollade till gänget när de hängde på stationen med sina skateboards. Även de kvällarna då spontana händelser skedde. Men sen tänker jag även att Anderstorp, jag har vänner jag kan göra precis samma sak med där. Och Smålandsstenar ligger 30 minuter bort med bussen. Men den stigande solen bakom träden påminner allt för mycket om lyckan. Det var då jag var som högst upp. Då jag hade de speciella personerna i mitt liv. De där personerna som förgyllde mina dagar genom att bara le eller hälsa på dagen, men sen ha oförglömliga händelser med på kvällarna. Man tror att det kommande året inte kommer vara något likt sig, inte kommer skapa fina minnen eller ha den där sorgliga känslan nästa år. Men sen kommer man mer in på året, människorna börjar smyga sig fram, de oförglömliga minnena skapas. Precis det du oroade dig för smyger sig upp bakom ryggen på dig. Det kommer bli fint, underbart, och precis lika unikt som alla andra åren. Du kommer lära känna de där speciella människorna inom kort. Du kommer träffa dom och lära känna dom snabbt. Det här året kommer bli ditt unika och speciella 2013. Istället för att oroa dig vad som inte kommer hända som hände förra året, se fram emot det, var lite spänd och försök klura ut vad som kommer ske i år. Du borde vara nyfiken.
We ♡ It
Öppnad ifrån insidan
"De slungas ifrån varandra som två repellerande magneter. Det är det som hänt. Deras plus- och minuspoler har blivit felinställda för varandra."
Alldeles för mycket inspiration idag. Alldeles för mycket tankar. Jag ska skriva. Kommer skriva. Senare får du läsa. Det ska bli bra först. Så mycket bättre. Ett helt kapitel. Svårt men ändå lätt. Allt på samma gång. Du kommer förstå. Texten kommer. Du kommer få läsa. För första gången ska du få se på det riktiga. Det djupa. Det mörka. Det du inte fått se förut. Känslor. Gömda känslor. Öppnar upp delen ifrån när värmen steg fort på morgonen och försvann sent på de fina kvällarna. Då ljuset var starkare än någonsin. Jag ska visa dig vad jag kan göra med ord. Jag ska förklara känslan med vårdat språk. Känslan? Vilken känsla? Jag kommer beskriva lyckan. Kärleken som fick mig att klara av att ställa mig upp. Den känslan som beskrev hela min omgivning med ett enda ord. Ett ord som lätt kan utvecklas till en mening, ett kaptiel, till och med en bok. Det kommer bli djupt, fint, vackert. Du kommer förstå det precis på samma sätt som då du trycker på play bland de låtar du försökt förtränga. Som påminner om det fina du en gång hade. Allt ska vara med. Precis allt. Från början till slut. Från den dagen då du föll längst ner i det djupaste hålet tills dagen då du var starkare än någonsin högst uppe på toppen. Det kommer bli mycket text. Inspirationen flödar. Och minnet är plötsligt något du lever om igen. Jag kommer börja med ett citat. Ett fint citat som beskriver känslan. Som kommer vara anledning till varför jag kommer att visa dig vad jag menar. En bok med flera tusen ord. En bok med allt du någonsin gått igenom. Ord som kommer få dig att se framför dig. Ord som kommer få dig att känna precis vad du läser, fast på ditt egna vis. Det du kommer se, kommer vara endast för dig. Ingen kommer känna precis som dig. Ingen känner precis som dig. Du har din egna blandning. Din egna blandning av sorg och lycka på samma gång. Varför avsluta med något bra? Ett ord räcker. Punkt.
1/3 - 13
